Mantel, Hilary. För in de döda. (2012/2104)
Ibland är det bra att ha sett slabbiga TV-serier - trots allt, och i alla fall om man är nyfiken i en strut. Således såg jag The Tudors och kollade grundligt upp hur det egentligen förhöll sig, med det ena och det andra - i den mån det sig göra lät. (Minsta barnet, numera myndig, trodde för övrigt att det var The Tutors jag såg och skakades i sitt inre av mitt pedagogiska särintresse.) Därför var det lätt att hoppa in i För in de döda, som egentligen är del två i en serie. Bibliotekslån, nämligen, och del ett är ute på sommarlån. Åter 25 augusti, om det vill sig.
Just därför att jag valde att låna boken snarare än köpa så blev det så att jag intog den på svenska också - vilket vanligen brukar ge mig små ilskna utslag på hela min rotunda kropp. Men kors! vilken överraskning och vilken ren lycka - den här översättningen, signerad Jesper Högström, är så sagolik och fantastisk så jag har svårt att tänka mig att det allra som minsta lilla har gått förlorat från originalet. Jag blev faktiskt alldeles kär i det svenska språket, det är ju inte ordfattigt och torftigt! Salighetssak, är vad det är! Jesper Högström hamnar jättehögt på min lista över husgudar!
Och annars då - handlingen? Ja, alltså - The Tudors, hösten 1535 till sommaren 1536. Henrik VIII börjar lessna på Anne Boleyn och kastar lystna blickar på Jane Seymour, och det kommer an på generalfixaren Thomas Cromwell, kunglig sekreterare och arkivarius, att ordna saken. "Jaså, den där gamla historien igen" - kan man tänka. Men då får man tänka om för det är alldeles nytt och trots intriger och mygel och allmän lort så alldeles rent och vackert. Det är Cromwell själv som står i fokus, och jag fasar litet för att läsa den avslutande delen för som bekant mister han huvudet själv, den gode mäster Cromwell. Och han har liksom blivit mig rätt kär - man måste bli litet kär i den som ser saker som han ser dem (även om man, som är jag, förstås VET att det är Hilary Mantel som hörs. Vet men glömmer). Så är jag för övrigt inte ensam om att känna.
Det är faktiskt som att vara med själv, och ständigt vara på sin vakt, ständigt tänka tre led till - som Rubiks kub, fast med livet som insats. Den gode Henrik (som på bokens baksida helt pinsamt dåligt kallas XIII, fast han naturligtvis är VIII: det är väl en jädra skillnad på 13 och 8, även för en dyskalkyliker som jag!) är hur fryntlig och godmodig som helst - men man får aldrig glömma att det är han och bara han som sitter inne med bestämmet. Och Cromwell tänker att det är som att leka med ett lejon: man kan rufsa det i manen och dra det i öronen men hela tiden tänker man: -Klorna, klorna, klorna...
Hur som helst - jag är inte ensam om att vara helt och djupt tagen av Cromwell i Mantels version; se här några recensioner:
Dagens Nyheter (som också uppmärksammar översättningen)
Litteraturmagazinet (som också har haft nytta av TV-serien)
Jag har faktiskt inte lyckats hitta nån dålig recension - en del tyckmyckna personer tycker att det är litet mycket skröna över framställningen och att allt inte är "bevisligen sant" - men vad katten: det är ju en roman, ju!
För övrigt blev jag redan för tjugo år sedan ganska gripen av en annan bok av Hilary Mantel, nämligen A place of greater safety (1992). Den handlar främst om Robespierre, Danton och Desmoulins men verkligen KRYLLAR av folk och är en tjock lunta med pyttiga bokstäver. Den var något av en pärs att ta sig igenom, men väl värd besväret, om man är historiskt intresserad. Jag vet inte om den finns på svenska, men är man hyfsat bevandrad i engelska är den inte språkligt svår att ta sig igenom - det är inte där svårigheten ligger.
Omslaget till den här aktuella boken ser ut så här:
Och så här prillig ser Mantelskan själv ut:
Hmm, tänkte jag - nåt med sköldkörteln? Och så googlade jag Mantel+thyroid och fick genast detta verkligen omistliga napp. Ärligt talat - hur GJORDE vi pre-internet, och pre-google?!
