Dennis, Patrick. Den glada helgen. 1965.
Undrar hur många gånger jag har läst den här boken. Första gången var jag inte så gammal, jag tror att det var min mamma som läste och rekommenderade den. I alla fall var det inte en bok vi hade hemma utan den kom från det lokala biblioteket.
Det exemplar jag har hemma är utrangerat från ett helt annat kommunbibliotek och köpt av mig år 1992. Jag blev så glad när jag hittade Den glada helgen i hyllan bland utrangerat - det är förresten många fynd jag har gjort där.
För något år sedan försökte jag införskaffa den i originalversion, alltså på engelska (The joyous season), men den var utsåld och betingade stora summor på ebay. På ett sätt var det kanske bra - jag tycker så mycket om språket i den här, trots att det är en översättning. Kanske därför att det är den svenska versionen som har blivit den riktiga versionen, för mig. Översättningen är i alla fall gjord av Gunilla Berglund, heder åt henne.
Patrick Dennis, då? Pseudonym för Edward Everett Tanner III, 1921-76. Mest känd för böckerna om Auntie Mame, på svenska som Min fantastiska tant och Min fantastiska tant i världsvimlet. Två favoriter i biblioskopet, de också. Och liksom Den glada helgen skrivna i jag-form.
Men åter till ordningen: I Den glada Helgen berättar Kerry, egentligen Kerrington, "tie bast - så gott som elva", om hur en julhelg spårar ur, hur hans föräldrar skiljer sig och träffar nya respektive, hur hans morbror gör husan på smällen och hur hans lillasyster super sig full och kräks i telefonen. Bland mycket annat. Allvarliga grejer, det här.
Nä, det är det förstås inte - Kerry är en mycket försigkommen och i synnerhet verbal ung man (även om han ganska ofta missuppfattar och citerar fel), hans lillasyster Melissa skäms inte heller för sig och föräldrarna är det egentligen inget fel på heller - bara de får vara i fred för sina respektive föräldrar.
Den glada helgen utspelar sig i New Yorks allra bästa kretsar, familjen bor vid Gracie Square och kikar man in hos någon New York-mäklare kan man då och då hitta sig en boning där. Alldeles nyss spekulerade jag på en lya som kostade 23 miljoner dollar plus 16.600 diton i månaden i maintenance. Men jag tror jag hoppar över den. I alla fall - där har familjen sitt fäste och därifrån ger de sig ut på äventyr, bl.a. till mormors kråkslott i East Haddock, som förstås är fint värre på papperet men rena döden enligt Kerry och hans syster.
Nåväl, litet förvecklingar hit och dit och tilltänkta plastföräldrar som är ruggiga på varsitt sätt - men allt slutar förstås lyckligt, bortsett från att Kerry och Missy måste tillbringa hela sommaren i East Haddock.
Ett litet smakprov - Kerry går hos psykologen doktor Epston, därför att det är så man gör i hans familjs kretsar när en skilsmässa drabbar ett eller annat oskyldigt stackars barn:
Första dan hade doktor Epston mej att lägga mej på soffan, och ta mej sjutton somnade jag inte just mens han höll på och malde om att jag skulle lita på honom och berätta allting som jag kom att tänka på, vad det än var. När han hade väckt mej igen frågade han hela tiden vad det var jag försökte fly ifrån, och han ville inte tro mej när jag sa att jag hade stannat uppe så sent kvällen före och tittat på Kvinnor i Vitt i tv (som handlade om en sån där narkoman), och dessutom skulle det ha varit oartigt att säja att han tråkade ut mej. Men sen dess lät han mej sitta upp i en stol.
Han sa jämt till mej att allt jag sa eller inte sa och gjorde eller inte gjorde eller glömde eller kom ihåg hade sina orsaker djupt inom mej. Efter vad jag kan förstå är det oftast bara så att folk helt enkelt glömmer bort saker och ting utan vidare, och det sa jag till honom också. Men han sa att jag hade komplett fel. När man talar med doktor Epston har man alltid fel. Så en gång, mitt under konsultationen, ringde hans fru och skällde ut honom så han inte var vatten värd för att han hade glömt att vara nere vid Miami-planet och möta hennes mor som kom med det. (Där är ljud i skällan på fru Epston! Jag hörde vartenda ord tvärsöver rummet. Och vilka ord sen!) När jag frågade vad det kunde vara för djupt liggande anledning till att han hade glömt att han skulle möta sin svärmor sa han: -Ver geharget, din nosiga lilla goj! Vilket snack dom har, dom här psykiaterna!
Ungefär så där låter det, sida upp och sida ner, i 219 sidor. Och jag önskar så att det hade funnits fler av dem! Det här är en fantastisk bok - visst, inte riktigt up to date, det drivs friskt med såväl homosexualitet som judiska psykdoktorer och Kerrys och Melindas "barnsköterska" är ett svart fruntimmer som är ungefär en kliché av en kliché. Men tar man Den glada helgen för vad den är, och tar i beaktande när den kom ut (forntiden), så är det här faktiskt en strålande bok som alltid gör åtminstone mig på gott humör.
Men - nu var det nog nästan ett halvår sedan jag läste den... Det får bli omläsning! Försök få tag på den, du också.
Mer om Gracie Square hittar man här och här finns en annan liten lägenhet till salu - mycket bättre pris!
