Sebag Montefiore, Simon: Den unge Stalin. (2007)
Ännu en bok som jag har fått i present av något av de många (tre) barnen, som alltid har pejl på vad Modern kan tänkas vara intresserad av. Allt som på något vis hänför sig till Ryssland och ryskt är ett säkert kort, och kan man sedan få med Georgien på ett hörn så är det inte mycket att tveka om, liksom.
Ioseb Vissarionovitj Djugasjvili, då. Så småningom Stalin - eller Stålmannen, på ren svenska. Jag hade tidigare läst "Den röde tsaren och hans hov" om samme man, av samma författare - klaustrofobisk, kände jag mig av den. Den var bra, men jag tycker nog ännu mera om "Den unge Stalin" - alltså boken, Stalin som ung är inte just mera älskansvärd än Stalin som vuxen maktgalning.
I den här boken finns det rätt många fotografier också, och de ser - som svartvita foton från förr nästan alltid gör - klart kusliga ut. Se här till exempel Stalins fru moder:
Kommandoran, liksom! Visst får man en viss känsla av Cherchez la femme...
På nästan 400 sidor följer vi denne specielle unge man - "på en gång lärdomsljus och ligist" - det är terrorism och smyg och angivelser och antingen sätta dit eller sättas dit. Klaustrofobiskt, igen.
Och hela tiden undrar man - hur kunde han gå så långt? Att ingen satte stopp för honom långt tidigare, när det i och för sig redan var uppenbart att han var nipprig men innan han hade hunnit ställa till så mycket förödelse?
Med Krim och Putin rullande i bakgrunden (för nu har löpsedelsmakarna bestämt att nån kocktävling är viktigare) kan man läsa "Den unge Stalin" och fundera över det där med Ryssland. Eller Sovjet. Att det ALDRIG blir lugn och ro och det ALLTID verkar vara läge för en eller annan maktfullkomlig tokdåre att klättra högst.
Men man kan, så här på avstånd i tid och rum, också läsa "Den unge Stalin" som ren underhållning, för hade det inte varit på riktigt så hade det varit en Riktigt Bra Historia.
Mer om boken läser du här, och så här ser omslaget ut:
Och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Django Reinhardt...
