Dosa, David: Sjukhuskatten Oscar. (2014)
Det är roligt att vidga sina vyer - i alla fall ibland.
När jag hittade Sjukhuskatten Oscar (boken om, inte Oscar själv. Dessbättre, kanske), med undertiteln En vanlig katt med en ovanlig gåva, i brevlådan, då ställde jag mig litet frågande. Jag är rätt petig med vad jag läser - även om det har uttryckts tvivel om den saken, t.ex. av folk som hittar mig i en solstol, försjunken i en Lotta-bok, med en trave av samma sort intill mig... Nåja, det är en annan historia, en som jag kanske återkommer till. Åter nu till Oscar.
Enligt inlagan en sann historia om en katt som kan känna när en patient är på väg att dö. "En varm och fin berättelse" - här någonstans började jag bli orolig. Just "varma och fina berättelser" om djur med magiska krafter brukar inte vara min kopp te. Så det var med viss bävan jag grep mig verket an. Med sina bara 215 sidor borde den ju gå kvickt att plöja igenom, i alla fall.
Men vet ni vad - det tog inte många sidor innan jag fick tänka om och tänka rätt, för Sjukhuskatten Oscar är en fantastiskt bra bok! Själva ansatsen tilltalar mig: geriatrikern doktor Dosa vill inte riktigt tro på att Oscar vet när någon skall dö, men tvingas inse att det faktiskt verkar stämma - och vetenskapsmannen inom honom kräver förstås att få veta varför. I detta syfte söker han upp anhöriga till patienter som har avlidit på demensavdelningen där han arbetar, och även om Oscar förstås alltid är föremål för en del av diskussionerna är det allt det andra som är den allra största behållningen med både boken och, tror jag, samtalen.
Det handlar mycket om olika förhållningssätt till en anhörig som blir dement och om att släppa taget. Om att säga farväl till sin förälder som man känner honom eller henne och i stället ta emot en ny, förvirrad, i sitt liv. En del är sorgligt och en del är vackert. En del anhöriga förnekar sjukdomen och andra tar avstånd från den sjuke. Det finns alla sorter, och Dr Dosa låter det vara så - det finns inget rätt eller fel förhållningssätt. Däremot försöker han försiktigt avråda från alltför invasiva livsuppehållande åtgärder - utan att han blir "invasiv" själv.
Och Oscar då? Ja, summan av kardemumman blir att den gode doktorn inte blir så mycket klokare. Att Oscar söker sig till patienter som alldeles strax, ofta inom några timmar, kommer att gå bort skulle kunna bero på att den känsliga kattnosen reagerar på ketondoften som uppstår då celler bryts ner. Eller också har det någon annan orsak. Det blir mindre viktigt, för när dr Dosa intervjuar anhöriga i sitt försök att förstå varför Oscar gör som han gör så glider samtalet för det mesta in på hur den anhöriga känner inför att Oscar "vakar ut" den döende. Rätt många tycker att det känns bra för att deras mamma eller pappa tyckte om katter - ännu fler tycker att det känns bra för att Oscar blev till ett stöd för dem, som anhöriga. Någon som delade deras upplevelse. Varför Oscar gör som han gör och hur han vet när det är dags är av alldeles underordnad betydelse - det är det att han faktiskt gör det som är viktigt. Någon anhörig menade att han fungerade som en bro mellan döende och anhörig, vilket är en vacker bild.
Sammanfattningsvis: jag tyckte MYCKET om Sjukhuskatten Oscar, och jag har egentligen bara en invändning: omslaget. Jag tror att detta att omslagsbilden så intensivt signalerar "kattbok" gör att många som skulle vara betjänta av att läsa den inte gör det. I min läsning är det nämligen inte alls katten som är det centrala i dr Dosas bok, utan hur vi förhåller oss till det faktum att någon går bort. Går bort som i att dö, eller går bort som i att bli svårt dement.
Mer om boken hittar du på förlagets sida.
Ett stort tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret och för att ni fick mig att läsa något som jag normalt skulle ha gått förbi!
Slutligen ett CBS-klipp där doktorn själv talar om Oscar:
