Bokbloggsjerka 4-7 april
Vad det finns mycket roligt i bokbloggvärlden! Det finns t.ex. bokbloggsjerka, initierad av Annika.
Helgens fråga är:Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?
På fråga a svarar jag nedan och på fråga b svarar jag (rungande): jag reagerar med avsky!!! Senaste rysansvärda exemplet var "Rastlös" av W Boyd i nån översättning som verkade halvskum, men framför allt - vaddå korrekturläsning? Antar jag - för om korrekturläsning hade försiggått så hade den nog tusan försiggått i en mörk källare. Och det stör mig så oerhört - ja, MIG stör sånt så till den grad att jag glömmer vad jag läser, det känns som nån bokmånglare stjäl min tid och mitt humör.
Men åter till deckargenren: min syn på den? Jag måste direkt erkänna att jag är deckarberoende, men jag har urskiljning. Och det är inte så att jag bara läser mera finkulturella deckare, men jag vet vad jag gillar och jag vet väldigt väl vad jag INTE gillar. Så har jag t.ex. läst en komma noll bok av Liza Marklund och det var banne mig en komma en (minst) för mycket. Bedrövligt. Camilla Läckberg samma lika, tvi vale. Tjocka luntor med en massa ovidkommande onödor och fult språk. Nej, sånt har jag inte min lästid till.
Men jag gillar Leif G.W.P. och närapå dyrkar Arne Dahl och en hel del amerikanska skribenter, såsom Lehane och Lee Child och Harlan Coben (den sistnämnda har jag av någon konstig anledning läst mest på franska).
Men de här gossarna är jag inte beroende av, nej för den fixen måste det GAMLA böcker till. Stieg Trenter, tidiga Maria Lang och Elisabeth Kågerman är en tripp varje gång. Helena Poloni borde ha skrivit många fler böcker och H-K Rönblom kan jag läsa om och om och om igen. Till och med Astrid Lindgrens Mästerdetektiv Blomkvist ramlar in i den här kategorin. Tillsammans med Agatha Christie, Dorothy Sayers och Josephine Tey. Ibland hemfaller jag åt Vic Suneson eller Jan Ekström. Till och med Björn Hellberg kan få slinka med - han är visserligen fortfarande produktiv men han känns lagom mossig.
Det är naturligtvis inte brotten och själva lösningen på gåtan som är det som drar i de här hyllmetrarna, utan det är miljöerna, språket, det hemtrevliga. Korsningen av yllefilt, Gilmore Girls och Morden i Midsomer. På ständig repris, alltid till hands, i min egen bokhylla. Man vet för det mesta redan från sidan sisådär 15 vartåt det barkar - men det är vägen som är målet. Och vägen är lummig och krokig landsväg eller serveringsgången i en Östermalmsvåning och trappan upp till takträdgården eller järnvägen till Venedig eller rutten mellan Gamla Stan och Djurgården. Eskapist, javisst - ibland finns böcker bara till för det. Ibland inte.
Sådan är min syn på deckargenren. Har jag missat nån gamling, tro?
