biblioskop.blogg.se

Den här boken köpte jag för flera år sedan, men sedan blev den liggande. Inte förrän när Mellersta Barnet bestämde sig för att tillbringa ett år i Peking, eller Beijing om det känns bättre, blev det av att läsa boken.

 

 

Barnet i fråga har nu tillbringat 4 månader Där Borta i Öster, och mycket har jag fått att häpna över. Mycket är mycket märkligt med kinesisk kultur, för en svensk, det är det ena. Det andra är det där med att vara annorlunda, att sticka ut. Vi börjar med det.

 

Mellersta barnet är inte precis storväxt, hon är väluppfostrad och snäll och det syns utanpå också. I Peking bemöts hon med stort intresse - det tas fram mobiler och fotograferas, och okända människor kommer fram och klämmer på hennes näsa och sånt. Hon följde med en kinesisk bekant på ett läkarbesök och läkaren ägnade Mellersta Barnet mer intresse än sin patient, ungefär. Bland annat undrade han om hon kunde se bra med sina blåa ögon...

 

Nåväl, sedan tillbringade hon en helg i den lilla hålan Zhengzhou - ynka 7 miljoner invånare, och samtliga tvättäkta kineser efter vad det föreföll. Där betraktades nämligen mitt lilla barn inte bara med undran utan även med vad som närmast liknade skräck, har det rapporterats mig. Vilket förstås känns som något av en näsknäpp, fast en välbehövlig sådan: nog ser man ibland "utlänningar" som ser "skumma" ut, så att man närapå tar sig en omväg eller i alla fall håller hårdare i handväskan (om utifall att man hade nån). När jag då betänker att Min Lilla Unge ses på med viss oro - då undrar jag hur de filurer som jag betraktar med illa dold misstänksamhet skulle ses av sina egna gelikar - och sina mammor.

 

Nåja, nog om detta. Boken nu. Som alltså är skriven av Ms. Lilliehöök som tillbringade flera år i Kina - hon kanske är kvar än, vad vet jag. I alla fall studerade hon först kinesiska i Peking (och till skillnad från Min Rara Unge så hade hon läst kinesiska hemma i Sverige) och sedan började hon jobba. Så småningom flyttar hon och hennes make (som dyker upp efter ett tag, och också är svensk) till Shanghai, och i boken beskrivs också några resor till bl.a. Tibet. Lilliehöök beskriver människor, bostäder, kultur - litet av varje som hon träffar på.

 

Nåväl. Kluven, det är vad jag är. Först och främst är boken jätteintressant - skriven av en svenska tar den förstås fasta på just de saker som känns mest speciella ur svensk synvinkel. Och när jag först har hört Barnet berätta och sen läser boken är det mycket jag känner igen. Litet sugen på att åka dit blir jag också, fast samtidigt inte. Fast ändå.

 

Å andra sidan tar jag litet illa vid mig av författarens ton - hon framhåller riktigt hur mycket hon tycker om kineser, fast de är så tokiga och har så mycket knas för sig. Det riktigt gullas med kineser och kineserier - titta bara, vad de hittar på! Se så söta de är, ändå! Och det känns rent ut sagt äckligt.

 

Hur som helst - om man som läsare tänker till och håller sig för god för att falla i gullighetstänket, då tycker jag att Mei Wenti! är en trevlig bok. Den är lättläst och snabbläst och man lägger den inte gärna ifrån sig. Språket är trevligt och den är försedd med en del svartvita fotografier. Man lär sig rätt mycket, och man får mycket att tänka på.

 

Så min rekommendation blir: läs Mei Wenti! Men inte utan eftertanke.