Lindgren, Barbro. Jättehemligt. (1971)
I samband med att Barbro Lindgren tilldelades ALMA-priset bestämde jag mig för att läsa om Jättehemligt, och nu är det gjort.
Mitt minne av den här lilla historien, som för övrigt har ett trevligt efterord av författarinnan, där hon berättar att det mesta är sant, men inte riktigt allt - alltså mitt minne var ju att den var så pinsam. Man kunde knappt stå ut, minns jag.
Efter att ha läst om den hittar jag EN sak som jag föreställer mig som besvärande - nämligen frågan om hur barn egentligen kan komma ut genom ett så väldigt litet hål...
Fast när jag tänker efter - så är det i alla fall pinsamt. Kanske för att boken känns så riktig, så privat. Den inleds med "Ingen ska få läsa det här" - och det sätter tonen, kan man väl säga. Det är som att tjuvläsa, trots att det väl egentligen inte står några riktiga gräsligheter. I alla fall slår det mig att det här är en bok som jag själv skulle ha kunnat tvinga på mina barn, i full pedagogisk entusiasm, och att de i sin tur skulle ha vridit sig och velat slippa - precis som jag, på min tid. Det är alltså inte det faktiskt "pinsamma" som är pinsamt, utan det faktum att det är privat. Som:
Nu har jag gått en vecka i skolan, hösten kommer mer och mer. Löven flyger från träden och det luktar rök ute. Det känns så sorgligt inuti mej, jag vet inte varför, men det är som om jag inte vill skratta mera.
Jag tror det började i går. Jag satt i klassrummet längst ner och såg löven flyga genom fönstret. Och magistern pratade om kungshögar och rullstensåsar, och rätt som det var flög det stora skockar med kajor förbi utanför.
Då var det som om jag såg klassrummet för första gången, hur litet och hopplöst det var och hur alla satt och raspade med pennorna och suckade. Och jag tänkte: Här ska man sitta nästan hela sitt liv, ända tills man blir arton år och plugga årtal och höra kajorna pipa – och då tyckte jag det kändes så hopplöst så jag kunde inte sitta kvar. Jag reste mej upp och började gå mot dörren.I den här första delen av serien är "jag" (Barbro, ungefär) 10 år - så visst är det ganska gripande, det där svårmodet. Jag tycker om boken, det gör jag, även om jag ställer mig skeptisk till den som barnbok, eller ung-ungdomsbok, eller hur den skall klassificeras. För mig känns den mer som en bruksanvisning - så här kan ungar också vara, och känna.
I de båda följande delarna, Världshemligt och Bladen brinner får vi följa "jaget" till 15 års ålder, och det är väl då det blir så där riktigt så man rodnar, föreställer jag mig. Vi får se om jag vågar mig på en omläsning...
Några ord om illustrationerna - de är helt perfekta! Olof Landström står för dem, och de kunde inte bli mer just på pricken.
Den här bilden inleder boken - jag tror hela tiden att det är jag, men det är det inte.
Kanske är det den där upplevelsen som gör att jag minns hela serien som så pinsam: att det kunde ha handlat om mig, och jag ville inte att någon skulle veta så mycket om mig. Jag vet faktiskt inte, men det är någonting med Jättehemligt som fortfarande oroar mig en aning. Fast som alldeles alldeles vuxen går det lättare att överse med det, och bara nöjesläsa.
Förresten finns det en nyare utgåva av hela serien, en som är illustrerad med svartvita fotografier och som därmed tydligare signalerar att det är fråga om ett självbiografiskt verk. Bland annat om detta skriver Enn Kokk i det här inlägget. Han ställer sig litet tvekande till tilltaget med fotografiska illustrationer, men själv skulle jag åtminstone vilja ta mig en titt.
Här hittar du en åsikt om boken som delvis går stick i stäv med min, och framför allt en bra beskrivning av handlingen.
Sammanfattningsvis: Jättehemligt rekommenderas, men främst för en vuxen läsarskara. Barn torde iaktta försiktighet!
