Lucifer: Skuggpojken. (2013)
Carl-Johan Vallgren inleder en serie av vad som kallas noir-thrillers, och då tar han sig namnet Lucifer.
Nja, vet nån vad - här gav jag upp, efter ett par hundra sidor (av 376). Kanske återupptar jag läsningen nångång, vi får se. Den kanske fungerar som ligga-i-solen-och-halvdö-läsning.
Men för att ta det braiga först: språket, förstås. Men det är väl liksom ett baskrav, när Vallgren är författaren.
Vidare: huvudpersonen talar ryska. Inte av födsel och ohejdad vana, utan för att han har lärt sig det. Försvarets tolkskola.
Och intrigen verkar bra, till en början: en liten pojke försvinner spårlöst från en tunnelbanestation år 1970, och år 2012 försvinner hans bror. Och under tiden har vår hjälte Danny Kratz ömsom knarkat, ömsom lärt sig ryska och jobbat för underrättelsetjänsten, ömsom knarkat igen och ömsom startat översättarbyrå.
Litet lagom förvecklingar, så där.
Men sen - sen går det överstyr. Det blir too much, bara. Mer och mer kringelikrokar i intrigen, alltför svart fast svart på fel sätt, tycker jag. Och folk som hör ihop på alla möjliga sätt och hoppsan! här har vi dig igen som jag inte har träffat sen vi tog H i nåt garage tillsammans för massor av år sen. Tjena tjena.
Men som sagt - det är välskrivet och det förefaller väl genomtänkt, även om jag inte orkade ända till slutet (fast jag har förstås kollat upp hur det går, och då insåg jag att det är ännu knöligare och trassligare än jag trodde). Jag förstår bara inte varför Vallgren ger sig in i den här branschen? Pengar kan väl vara ett skäl; kanske han vill få gå på fler filmpremiärer också? Och det är klart att det är ju oändligt mycket bättre än Marklundskan och hennes gelikar, fast jag vet inte riktigt vem som är den tänkta läsaren. Endera gillar man simpliciteter och då läser man Marklund och den sortens, eller också gillar man Bra Böcker - och då kanske man läser nåt annat av Vallgren. Såsom "För herr Bachmans broschyr" eller "Den vidunderliga kärlekens historia".
Och skulle man till äventyrs vara sugen på riktigt bra noir-böcker så rekommenderas, som alltid, James Ellroy.
Jag gillar faktiskt inte ens omslaget. Och pseudonymen Lucifer - är det inte litet gymnasialt, ändå?
