biblioskop.blogg.se

Med undertiteln "Sex & drugs & Guns n'roses" - så man kan ju fråga sig: hur kommer det sig att pelleskopmatten läser detta epos, samhopkommet av Steven Adler och Lawrence J. Spagnola (som alltså - tror jag - icke är men väl borde vara trettiotalsgangster, komplett med damasker och violinfodral)?

 

Svaret står att söka i sagda mattes svaghet för märkliga TV-produktioner: jag har i omgångar varit svag för Jersey Shore (what's there not to love, liksom), Wife Swap, Toddlers & Tiaras och Supernanny. För tillfället följer jag, och retar mig på, Ryttareliten. Och ikväll börjar svenska Biggest Loser, det ser jag fram emot. (Och gläds åt Minsta Barnets, snart adertonåringens, glädje när det plötsligt gick upp för henne varför det heter Biggest Loser. Hon hade tänkt sig att en tjock typ är en loser i största allmänhet och de som är så tjocka så de får vara med i TV är jätte-losers, liksom. Hemskt men sant.)

 

Samt alltså - Celebrity Rehab with Dr Drew. Hur och varför i all sin dar kommer man på att man skall göra en sån TV-produktion?! Vem i all sin dar vill se eländet?! Jag, förstås, JAG! (Tills jag plötsligt tröttnar, bara som så där.)

 

I alla fall så var där, i svårt behov av rehabilitering, Steven Adler, före detta trummis i Guns N'Roses, ett band som jag knappt har hört nånting alls av - men jag har en förutfattad mening om att deras musik inte riktigt är min musik. I alla fall - Steven A. Sned i nyllet och seg i kolan, så att säga. Drogskador, tänkte jag, men det visade sig ligga en stroke bakom, också. Om sedan den berodde på hårt leverne eller på nåt annat är jag icke människa att säga. Helt galen var han i alla fall, fast rätt vinnande, i långa loppet. Intressant - fast bara på TV, jag skulle rädas att ha honom som granne.

 

Hur som helst - mina barn har långa antenner för moderns intressen och raskt fick jag denna bok i födelsedagspresent, tror jag. Eller morsdags, kanske. Och den handlar alltså om lille Stevens uppväxt och hur det gick sen. Helt absolut fängslande!

 

Jag tycker mycket om att läsa om folks liv, mer eller mindre på sanning. Tänk så olika det faller sig! Och att man aldrig kan veta (fast nog märkte man kanske att unge Steven inte skulle bli mellanstadielärare, jallafall). Och jag tänker på hur viktigt det är att läsa, läsa massor, läsa många sorters. För att man faktiskt i någon liten utsträckning kan nästan känna hur det skulle vara att vara någon annan. Och för att jag faktiskt tror att det är viktigt att försöka sätta sig in i andra människors tillvaro - och det gäller inte bara Fattiga Barn eller Utsatta Flickor eller Hemlösa, utan även t.ex. trummisar med drogproblem eller filmstjärnor som har det prima eller Björn Borg. Eller Zlatan, som jag skall återkomma till nån gång.

 

Man skulle kunna tro att biografier och självbiografier och den sortens bara är av intresse för en läsekrets som har någon form av relatation till föremålet för biografin, men jag tror inte att det är så. En bra och fängslande berättelse om ett liv är alltid bra och fängslande, även om man aldrig har hört talat om huvudpersonen förr.

 

Så vad tycker jag då om "My appetite for destruction"? Jag tycker jättemycket om den! För att den får mig att tappa hakan rätt ofta (Kan man leva så?!), för att den faktiskt är rolig och absolut väldigt sorglig ibland och för att mitt egna lilla svenssonliv känns så rätt för mig, när det ställs mot sex & drugs & guns n'roses. Var sak på sin plats, liksom. Jag vill varmt rekommendera den, och som ett smakprov bjuda på några kapitelrubriker:

 

1. Trouble from the start.

5. Busted drums, busted face, busted.

8. Growing pains.

14. Everybode OD tonight!

16. Shooting videos and heroin.

18. High or die

20. How low can I go?

23. Back from the abyss.

 

Man kan inte annat än gilla Steven Adler i L.J. Spagnolas spark- och språkdräkt!