biblioskop.blogg.se

Nina Solomin, kulturjournalist och litteraturkritiker och allmän kulturperson kan man nog säga, bodde under två år på 1990-talet i New York och närmare bestämt i Williamsburg som också är hemvist för en gruppering av ultraortodoxa judar, chassider.

 

Jag känner att här borde följa en lärd utläggning om chassidism och de olika falangerna av denna (Satmar, Bobov, Pupev, Stolin, Lubavitch...) men det skulle nog bara bli fel, för det är en hel luddig vetenskap, det här.

 

I bokens inledande kapitel får man för övrigt en bra beskrivning av vad det rör sig om, så att man har en rimlig grund för sitt fortsatta läsande. Och det är då det blir intressant. För Solomin vill skildra "vad som rör sig i huvudet" på chassiderna och hur det är att leva "modest" i vår moderna värld. Som ultraortodoxa bär chassiderna särskilda kläder och gifta kvinnor får inte visa sitt hår för andra än sin man, varför de i de allra flesta fall bär peruk. Hår som hår, tycker en hedning som jag - men det hör inte hit. Andra skalar knoppen helt och sätter huckle över, det är ju också en lösning.

 

Vidare är det eftersträvansvärt att männen skall tillbringa Hela Sitt Liv med att studera Skrifterna. Alltså Hela livet, Hela tiden. Varför frugorna, förutom att uppfostra massor av ungar, även får se till att på nåt vis släpa ihop till brödfödan (gärna genom att sälja hudlotions på Tupperware-sätt och sånt).

 

Men hörni - usch en sån JARGONG det blev av det här! Fast livsstilen inbjuder ju litet till sånt - det är mycket "belöning på andra sidan" och härstädes är det allmosor och matkuponger, samt tjockast möjliga nylonstrumpor. Samtidigt är de rätt beundransvärda - som alla grupper som lyckas "hålla på sitt". Chassidernas förstaspråk är jiddisch, engelska lär man sig först i skolan - mitt i New York, i flera generationer!

 

Jag tycker väldigt mycket om den här boken - den är oavbrutet intressant och språket är precis sådant man önskar sig. Alldeles fängslad blir man av chassidlivsstilen och de argument som framförs.

 

Spännande är också att läsa om hur Solomin försöker komma in i chassidkretsar och blir avvisad, hennes upplevelse av att inte höra till, att inte göra rätt. Även när hon lyckas få in en fot i gemenskapen (främst därför att hon ses som ett lämpligt föremål för frälsning) så blir det alltid "litet fel" - fel färg på strumpbyxorna, en liten fläck på kjolen, fel sätt att säga något. Fel, fel, fel! Och Solomin förmedlar den där känslan så bra - hur hon som är alldeles "normal" är helt fel ute hos chassiderna, som "egentligen" är de som är "fel". Så där kan man vrida och vända på det.

 

För att sammanfatta: ok, amen är en rasande trevlig och intressant bok om chassiderna och deras sätt att tänka och handla och dessutom är det en bok om att vara utanför och försöka komma in - i nåt som man egentligen inte vet om man gillar.

 

Av mig får ok, amen ungefär så många stjärnor och tärningsprickar som finns, plus en extra.