Andersson, Lena: Egenmäktigt förfarande (2013)
Sent omsider tog jag mig an denna lilla bok, som har undertiteln "en roman om kärlek".
Det handlar om poeten och essäisten, tillika maratontränande Ester Nilsson i trettioårsåldern som faller pladask för den betydligt äldre konstnären Hugo Rask. Det skall först som sist sägas att skvallret hävdar att Hugo har sin riktiga-livet-motsvarighet i Roy Andersson - inte för att man skall lyssna på sånt, men nog fyller romanfiguren det porträttet rätt väl.
Den här korta romanen har hyllats till höger och vänster, se till exempel här, och blivit föremål för lärda utläggningar och kvinnligt och manligt och patriarkat och förtryck, till och med av Ebba - och det är gott och väl och säkert välförtjänt, men min alldeles olärda läsning av Egenmäktigt förfarande är denna:
Jobbig omogen pretentiös jänta (för jänta kan man vara långt upp i åldrarna) faller för bedagat gubbslem som håller sig själv högst i världen. Var och en utom Ester Nilsson skulle mycket tidigt inse att Hugo inte är intresserad av något varaktigt, djupt förhållande och var och en utom Hugo Rask skulle lika tidigt inse att Ester är KNÄPP och bör undvikas.
Men icke sa nicke - det ältas och det smits och fars med halvsanningar och hängs efter och är allmänt bara urjobbigt för alla. Ester frågar sina väninnor om råd, men eftersom deras råd inte är dem hon vill höra så hör hon dem inte alls. Så praktiskt!
Och visst är det "typiskt manligt" att inte tala klarspråk, att försöka sno sig undan alla jobbiga prat, likaväl som det är "typiskt kvinnligt" att övertolka och läsa in saker där inget finns att läsa in. Men ändå...
Konstigt nog är jag ganska förtjust i Egenmäktigt förfarande; det kanske inte märks? Det är bra att den är så kort - i fel händer kunde den ha vuxit till som en jäsdeg. 200 sidor är ganska precis vad man orkar med. Personerna tycker jag rysligt illa om, båda två. Dum och dummare, liksom - jag struntar i hur de har formats av det ena eller det andra och bla bla bla. Han är en gammal drygo och hon är en bimbo i lärd skrud - hu så hemskt - och det vore riktigt trevligt om de fick varandra på slutet och levde olyckliga i alla sina dagar.
Så sker dock icke. Min varma rekommendation är - läs Egenmäktigt förfarande och känn efter. är detta ett "storartat inlägg i kampen mellan feminism och sexualradikalism" (Witt-Brattström, se länk ovan) eller är det bara en liten skröna med två osympatiska, ganska stereotypa huvudpersoner?
Vidare i texten: på något sätt får jag litet obehagliga såna här- vibbar. För Esters del - Hugo behöver inte leta. Men usch ändå.
Och omslaget gillar jag icke; det ser ut så här:
Men Ester skulle ha gillat det!
