Schenkel, Andrea Maria: Mordbyn. (2008)
Den här lilla ruggiga boken läste jag för några år sedan, fast då i tysk originalversion. Då heter den Tannöd som i och för sig bara är namnet på en avsides belägen gård, men som ändå har något liksom kusligt över sig, i själva språkljuden. Tannöd... brrr, liksom.
Anledningen till att jag läste om den nu är att någon hade läst den och tyckte att den var skrutt och jag började oroa mig för att det var min disiga tyska som hade gjort att jag blev så gripen av stämningarna i den. Så vips grep jag mig verket an - och det alltså på svenska!
Alltså - efterkrigstid (1955) på tyska bystan, ingenting är så vidare uppåt.Stämningen luktar kålsoppa och blodskam; kanske inälvsmat på en söndag. På ynka 150 sidor lyckas Schenkel lägga en tjock grå disktrasestämning över hela mig - trots att jag sitter i en solstol i gröna trädgården och har solen i ögonen. Det är skickligt.
Handlingen är den att en familj inte syns till. Det börjar med att åttaåringen inte dyker upp i skolan som hon borde. Så blir det söndag och hela hennes familj uteblir från kyrkan. Hmmm.... Och mycket riktigt är de allihopa dräpta, ute på sin gård. Men det står inte i svart på vitt förrän längre fram.
Historien berättas i korta avsnitt, där ungefär vartannat är lagt i den gamla vanliga "allvetande berättarens" mun och vartannat är vittnesmål av personer i byn. Det börjar med åttaåriga Betty, klasskamrat med flickan i offerfamiljen. Vittnena är alla i olika ålder och står familjen i fråga olika nära - fast ingen står dem riktigt nära, för de håller sig för sig själva. De håller allting inom familjen, om man så säger.
De sista raderna i boken lyder "Demonen sitter i var och en av oss och alla kan när som helst släppa ut sin demon" - och det sammanfattar känslan i hela historien, hela miljön. Allt är liksom sjaskigt, intrasslat - torftigt, skulle jag vilja säga. När det är som bäst är det torftigt. Så pass.
Jag tycker omslaget återger stämningen i boken väldigt väl - möjligen ser snön litet för vit ut. Den borde vara mera grå-genomskinlig,nätt-och-jämnt-snö. Men typsnittet i författarnamnet och titeln, färgen - det är perfekt. Men den stora besvikelsen: nästa bok av Schenkel på svenska, Bunker, har precis samma sorts anslag. Bilden något annorlunda men typsnitt och färger är desamma. Det ger obehagliga vibbar av filmserier som "Tjejen som" och "Det våras för" - som ju inte alls var några serier utan bara härstädes sammanfogades till sådana på grund av skådespelerska (Goldie Hawn) resp. regissör (Mel Brooks). Eländigt. På samma sätt förhåller det sig med Mordbyn och Bunker - samma författare men i övrigt ganz anders.
Nåväl - jag rekommenderar varmt Mordbyn, men bara för den som vill lägga sordin på stämningen, så här i högsommaren. Den är ruggig, fast inte alls på det förväntade deckarsättet. Det är ingen deckare, det är inte ens en historia om ond bråd död. Mest handlar det om människor, tror jag. Om deras mönster.
En bättre och begripligare recension hittar du här, och nån som är av rakt motsatt åsikt får komma till tals här.
Och här är filmtrailern.
Eller vad sägs om en (tyskspråkig) dokumentär om den verkliga, otrevliga händelse på vilken boken baserar sig?
För övrigt konstaterar jag glatt att min tyska inte hade spelat mig några spratt - boken var precis sådan jag kom ihåg den!
