biblioskop.blogg.se

För något år sedan blev jag mer eller mindre tvingad att läsa Faïza Guènes debutroman, Kiffe-kiffe demain. Kurslitteratur, franska. Mycket smäck måste man läsa för att klara sina poäng och mina förväntningar var mycket lågt ställda - men plötsligt händer det! En Bra Bok smyger sig in i litteraturlistan.

 

Sedan har det varit mycket och det har varit mer och jag har inte precis haft Mlle Guène i huvudet hela tiden, men när jag snubblade över ett senare verk av henne i bibliotekets tips-snurra så slog jag förstås till. Trots att det är en översättning, förstås.

 

Men det måste jag säga, redan innan jag kommer in på Vad Boken Handlar Om, att den här översättningen, den kan man inte klaga på!! Jag har förgäves sökt fastställa om översätterskan Lotta Riad på något vis är befryndad med Akademiledamot Tomas Riad (något av husgud) - strax skall jag traska ner och fråga om Maken vet. Maken kommer därvid att spotta och fräsa - Tomas Riad var ICKE hans favoritskolkamrat. Dessutom läste de franska i samma grupp och det förstår ju till och med jag att Maken därvid blev si så där tämligen vad man kan kalla utskåpad. Nog därom.

 

I alla fall: Lotta Riad - heder åt henne. Litet mer om den  här sortens språk och om Riadskan och Guèneskan hittar ni här, i en mycket intressant artikel om verlan och förortssnack.

 

Apropå sånt så händer det att helsvenska ungdomar i högstadiet studsar och blänger på mig när jag talar - obs! i icke förklenande ordalag - om "rinkebysvenska", "shobresvenska" eller "miljonsvenska". De tycker att det låter rasistiskt och ruskigt. Jag försöker förklara för dem att det faktiskt är vedertagna termer, och att man FÅR säga så - men samtidigt är jag glad att de reagerar och ifrågasätter. Och därmed - nog om detta, också.

 

Åter till ämnet: Sista beställningen på Balto. Förutom några korta medieklipp helt hållen i jag-form - något litet i vi-form - fast många olika jag. Ett jag är Jojo, ägaren till baren Balto, numera knivdödad. Andra jag är ungdomar i den sömniga urtrista förorten till Paris, Joigny-les-Deux-Bouts, och ett par föräldrar till sådana ungdomar. Alla utom Jojo, själva offtet, berättar för polisen om sina förehavanden. Jag gjorde det och jag gjorde det och jag gick dit och dit med den och den. Det småljugs rätt friskt - lättjelögner och halvsanningar. Och utan att det skrivs läsaren på näsan så är det så inipepparn urtråkigt, där i förorten. Tråkigt. Inga vyer - varje sig bildligt eller bokstavligt.

 

Det är sannerligen ingen feel-good-roman, det här. Men den är inte dyster på det där sättet så man vill gå och hänga sig, fast genast. Min känsla är snarast: den här boken ville jag ha skrivit!!

 

Hur som helst: 160 sidor tunn, sträckläsning anbefalles. Det här är en fantastiskt bra bok, och ingen enda gång suckar jag och tänker: om jag ändå kunde kolla med originalet! Det är finfint betyg åt Lotta Riad, det.