Lillebroren
I fredags blev det så märkligt att jag fick en åktur med min bror. Märkligt därför att jag ALDRIG träffar min bror - vi bor knappt 50 km ifrån varandra, och nog har vi telefon båda två, men pratar det gör vi faktiskt aldrig.
Och det är synd det, för bror min är en sån där alldeles allmänbildad och allmänintresserad människa, som man gärna skulle prata mer med. Rolig är han också, ibland har han så dråpliga kommentarer så man blir alldeles paff.
Hur som helst - i fredags träffades vi alltså en stund. Och då passade jag förstås på att intressera mig för vad han läser just nu och har läst nyligen. För läser gör han också, den där broren - den enda jag känner som läser mycket och läser litet av varje. Fast jag är inte helt säker på att han läser Bill & Ben, det får jag kolla upp.
I alla fall visade det sig att broren är den första Levande Människa jag har stött på som har läst Knausgårds Min kamp, alla sex banden. Den har jag varit sugen på att läsa ända sedan en halv evighet sedan när jag såg en dokumentär på TV om författaren. Men som jag bara har haft proffstyckares åsikter att luta mig mot har jag inte riktigt vetat om det var någon idé att gripa sig verket an, så att säga. Tur då att man har en bror som säger: -Den är jättebra! Nå då så, då hamnar den i inhögen!
Annat tips: Hilary Mantels Wolf Hall och Bring up the bodies, om Thomas Cromwell. Här får jag erkänna mig fullkomligt lost; kan inte påminna mig att jag ens har hört talas om dessa verk. Skäms! Däremot kände jag förstås igen författarnamnet och det visade sig att hon ligger bakom en av mina favoritböcker för rätt många år sedan, A place of greater safety - om Danton, Robespierre och Camille Desmoulins. 1992 kom den och den är en j*dra tegelsten, stor och tung och inte det minsta lättläst men väl värd besväret, i synnerhet om man är det allra som minsta intresserad av franska revolutionen.
Och sedan är det så gräsligt så det var en bok till han pratade om, lillbrorsan - och jag kan För Mitt Liv inte komma på vad den hette eller vad den handlade om! Men det var en kvinnlig skribent, en svensk - och den handlade om något som inte är svenskt. Något som har hänt, eller en utländsk företeelse - nåt sånt. Grrr. Man blir galen! Undrar om ens broren själv skulle känna igen sitt boktips om han läste ovanstående...
I alla fall - till detta bokprat bjöds förstås musik. American Murder Ballads. -Hejsan hoppsan, sa jag, här var det oppåt! Och är det inte litet smalt, det här? Men då fick jag veta annat, och skickades runt till såväl Nick Cave som Perssons Pack. Han är sån, lillebror, bara vet en massa grejer. Fast nån besserwisser är han inte - man får sig inget skrivet på näsan, man får lirka och fråga, men då - då kan man få veta massor. Han är som min far, men jag TROR att han blåljuger och luras litet mindre. Än så länge.
Hur som helst - som mitt minne är som det är (det är med andra ord nästan inte alls. Något minne) så skriver jag för min alldeles egna del några andra saker som jag skall ta itu med, läsledes: Americanah, Kanada, Rasputins dotter, Huset Longbourne.
Vilket elände att jag måste ta mig igenom How Languages are Learned (Lightbown & Spada, 2006) först! Att icke tala om L’évolution des méthodologies dans l’enseignement du français langue étrangère depuis la méthodologie traditionnelle jusqu’à nos jours (Rodriguez, men när?)...
