biblioskop.blogg.se

Jag tycker mycket om Astrid Lindgren - jag tycker INTE om Ronja Rövardotter, jag tycker ännu mindre om Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har jag litet svårt för. Men annars så!

 

Om Emil och Karlsson och Madicken och Bullerbybarnen kan jag läsa hur många gånger som helst - numera bjuder ju inte handlingen på något oväntat (det brukar bli så när man har läst samma bok hundra gånger), men varenda gång hittar jag någon språklig vändning som jag kan suga och smacka på länge och väl. Förtjust blir jag, varenda läsning!

 

Men så finns det de där litet mer obskyra Lindgren-böckerna också, som Britt-Marie lättar sitt hjärta - den allra första och redan så full av språkliga trevligheter och så behändig handling. Vardagsstilla, allmänbildat och så litet dråplighet på det. En härlig bok, helt enkelt.

 

Och så förstås: Kati på Kaptensgatan, som egentligen är nummer två i en serie om tre. Den första handlar om när Kati och hennes moster far till Amerika, och den tar rent av upp rasism. I del tre far Kati till Paris, gifter sig och väntar barn, samt nedkommer slutligen med den lille - där finns mycket av sätta-bo-problematik, barn-oro - och tokigheter igen.

 

I Kati på Kaptensgatan delar Kati sin våning i Stockholm med kamraten Eva och de lyckas vinna på tips vilket gör att de kan fara till Italien på en gruppresa. Buss och tåg och ömsom irriterande, ömsom snusförnuftiga kamrater på färden. Och så den Stora Kärleken förstås, så att Kati på för henne nästan förväntat sätt får ta emot ett efterlängtat frieri trampandes vatten i Medelhavet.

 

Men först har det slitits hårt och skojats friskt på advokatkontoret där Kati och Eva tjänar ihop till brödfödan tillsammans med några andra flickor i trälhavet, Kati har med livet som insats räddat en kalops från att brännas vid ("så att oset väckt förstämning bland husmödrarna långt borta i Vasastan") samt börjat studera nödiga vokabler och talesätt på italienska: "Vi måste börja lära oss italienska", sa Eva. "De nödvändigaste fraserna - 'det var vådligt så eldiga ögon ni har, signor' och sånt där."

Jag tycker mycket om Kati på Kaptensgatan av flera skäl. Dels är den på Lindgrenskt sätt så frisk och ändå korrekt i språket. Dels är den rolig; faktiskt så pass att jag skrattar högt flera gånger varje gång jag läser den. Vidare finns det en sådan trygghet i den, något av "den gamla trygga världen" som förstås inte alls var så trygg, men verkar så inom pärmar. Och så finns det en sådan nyfikenhet på världen som jag kan avundas Kati. Detta att resa till Italien är så stort - det är efter kriget och valutarestriktioner och krångligheter (Kati får sig tillskickat dollar i "lösbrev" från moster som har blivit kvar i Amerika). Det är vackert och fult och fattigt om vart annat, och framför allt är det så o-sett. Jämfört med nu - nu kan vi glutta in nästan vartenda hörn på jorden via nätet, kameror i vilket gathörn som helst, och för övrigt ser vi TV överalltifrån - vi är blasé på förhand. Behöver inte ens resa. Been there, seen that - även om bara hemma i soffan.

 

Stockholmsskildringen är också finfin - jag tänker på min moster som hastigt och lustigt packade sina trunkar och flyttade till Stockholm efter att ha läst Jack (Ulf Lundell). Själv ville jag gärna flytta till Stockholm också - men det skall vara Stockholm sisådär år 1950...

 

Men igen: det är allra mest språket jag njuter av - historien är bra, men sättet den berättas på är enastående! Eller kanske ännu mer: allmänbildningen! Det där humanistiska grundkunnandet som fanns hos en del av mina gymnasielärare och som var så inspirerande. Vilken avund det väcker - att ha den bildningen, och ha vänner med samma referensramar! Mer om det och om att läsa Kati som en reseskildring hittar du i den här understreckaren, och ett intressant blogginlägg hittar du här.